Sedan GDPR trädde i kraft 2018 har den begränsat möjligheten att använda ansiktsigenkänningsteknik i europeiska städer. Men har den satt käppar i hjulet för utvecklingen av den smarta staden? Nej, tvärtom, enligt Cécile Maisonneuve, ordförande för Fabrique de la Cité, som menar på att EU har skyddat sina städer från en alltför liberal utveckling samtidigt som de bättre kan kontrollera frågan.

Hur kommer det sig att ansiktsigenkänningsteknik sätter nytt ljus på debatten kring smarta städer?

På grund av den här debatten har smarta städer, som tidigare varit ett abstrakt begrepp för många, nu blivit verklighet. Varför har denna fråga om ansiktsigenkänning lett till en sådan respons från media och politiken? Därför att den är direkt kopplad till frågor om allmän säkerhet och frihet, och blir på så sätt både känslig och konkret.

Finns det inte två sidor, två olika visioner som motsäger varandra i denna debatt?

Det verkar som en spricka skapats mellan Kina och resten av världen. Å ena sidan har vi ett Kina med liberal praxis som genom sitt sociala kreditsystem har satt ansiktsigenkänning i hjärtat av det offentliga rummet och livet i samhället. Å andra sidan har vi våra städer i väst som ifrågasätter de etiska aspekterna i artificiell intelligens och hur sådan ska tillämpas i förhållande till biometriska data.

Men de västerländska städerna är inte eniga…

De flesta väljer en återhållsam eller vaksam ställning. Man säger i stort sett att man inte är redo att i dagens läge utforma ett system som är kopplat till metodologiska val om i synnerhet kön och etniskt ursprung. San Francisco blev en av de första städerna att besluta om ett tillfälligt stopp av den här utveckling, något som flera valt att följa.

Andra städer som Berlin, London och Nice har valt att börja använda ansiktsigenkänning efter att först ha bett om medborgarnas godkännande och alltid i syfte att stärka den offentliga säkerheten. Vi bör ändå understryka att det inte finns någon studie som visar på en koppling mellan videoövervakning och en ökning eller minskning av tryggheten.

Den här sprickan mellan Kina och västvärlden finns inte, enligt dig?

Det är som om vi påstod att bara för att vi tror på ett demokratiskt system kommer vi automatiskt att ha samma juridiska system. Europa har tillgång till ett verktyg som inte USA har och som är till för att skydda personliga datauppgifter: GDPR. I USA finns det ingen myndighet som ansvarar för dessa typer av frågor, det beror på att data i första hand uppskattas för dess kommersiella värde. I Europa ser vi på denna fråga på ett helt annat sätt eftersom vi anser att personliga uppgifter handlar om specifika rättigheter, kopplade till grundläggande friheter.

Vad säger GDPR?

GDPR förbjuder insamlandet av biometriska uppgifter i det offentliga rummet. Men det finns undantag. Statliga beslut som rör ”viktiga offentliga intressen”, så som säkerhet, kan väga tyngre. Men enligt GDPR ska en studie om eventuella konsekvenser alltid genomföras, huruvida folk kan välja att medverka eller ej.

Är det här ett tecken på att GDPR inte är tillräckligt anpassat till innovation?

”GDPR är säkert inte perfekt men förordningen har den stora fördelen att den ger de nödvändiga begränsningarna som möjliggör en konstruktiv debatt”

En av begränsningarna med GDPR är att den inte specifikt ger rätt till experimentering. Men på många håll är den nationella lagstiftaren fullt kompetent i frågan om att tillåta städer att prova innovationer inom ramen för GDPR. GDPR är säkert inte perfekt, men den har redan bevisat att den kan sätta de nödvändiga begränsningarna som leder till en konstruktiv debatt. Den skyddar, utan att vara konservativ.

Låt oss titta närmare på hur individer ska kunna ge sitt godkännande… Du säger att det är problematiskt i det offentliga rummet. Google säger att det helt enkelt inte är tekniskt möjligt.

Google vill bygga delar av städer som redan från första början har ett digitalt lager. Problemet är att i datauppgifternas värld vill de stora aktörerna, de så kallade GAFA och i synnerhet Google, vara både teoretiker, tillverkare och reglerare. De tror att de kan skissa fram koncepten, skriva reglerna och sedan tillämpa dem!

Det är brådskande att komma bort från detta faktiska monopol och att öppna upp debatten genom att få medborgarna att medverka, ifrågasätta de regler som finns och fundera över det offentliga rummet. Vidare ska inte heller ämnets tekniska aspekter förminska politiska och demokratiska frågor. Därför är det viktigt att vara sträng i förhållande till anonymitet. För om vi kringgår den filosofiska rättigheten i frågan om anonymitet, vore staden helt enkelt omöjlig att leva och bo i. Det som gör det acceptabelt att leva så nära inpå varandra som vi gör i städer är just möjligheten till anonymitet, därför att den tillför ett betryggande avstånd.

Ni tror alltså inte att GDPR är den smarta stadens dödsdom?

Tvärtom, om folk accepterar att GDPR lägger grund för en rimlig, ansvarsfull och konstruktiv debatt. GDPR är en möjlighet för den smarta staden. Jag tror att smarta städer endast har en framtid om de är hållbara. Socialt och politiskt, men också miljömässigt hållbara. Inom alla områden, vare sig det är finans, energi, produktion eller konsumtion är det uppenbart att det är dags att åstadkomma mer med mindre. En sådan hållbar utveckling, som grundar sig på miljön, ekonomin och de sociala aspekterna, kan inte längre bedömas utan digitala mätningar.

20/02/2020