Kulturarv är inte bara ett arv, utan en ekonomisk, social och territoriell hävstång; en stark drivkraft för tillväxten. I Frankrike och i Europa lockar kulturarvet miljontals besökare, det skapar sysselsättning och gör lokala samhällen dynamiska. Vi fördjupar oss i ämnet.
Länge var kulturarv något som endast ansågs vara viktigt att bevara, men idag erkänns kulturarvet som en kraftfull motor för ekonomisk, social och territoriell utveckling. Experter och berörda parter är överens: historiska monument, museer, konverterade industrianläggningar samt immateriell kunskap motsvarar ett levande kapital, och resultaten är långt ifrån endast kulturellt betingade.
”Den ekonomiska analysen bygger på objektiva indikatorer (studier av kostnader-vinster, skapad sysselsättning, lokalt mervärde, indirekt påverkan) som visar att investeringar i kulturarv genererar hållbara ekonomiska resultat. Det stimulerar verksamheter, stärker lokala samhällens attraktivitet och producerar skatteintäkter som överskrider initiala investeringar, och detta enligt flera europeiska referensstudier(1)”, noterar Maria Gravari-Barbas, professor i geografi på universitet Paris 1 Panthéon-Sorbonne och direktör både för UNESCO:s avdelning för ”kultur, turism och utveckling” och för EIREST (en branschöverskridande forskningsgrupp om turism).
En partner som lockar turism
Rent ekonomiskt går det inte att skilja kulturarv från det som lockar turister till ett visst område. År 2024, välkomnade Frankrike över hundra miljoner utländska turister, vilket genererade 71 miljarder i intäkter. Turismen motsvarar 8 % av BNP:n och över 1,3 miljoner direkta arbetstillfällen (2). En av två utländska turister besöker ett kulturmonument under deras vistelse och de lockas av landets exceptionella nätverk av över 46 000 skyddade monument och över ett tusen erkända museer. Mängden besökare inbegriper inte bara utländska turister: närmare 67 % av fransmännen steg över tröskeln till ett kulturarvsmonument under 2024(3).
På europeisk skala bekräftar den kulturellt förankrade turismen sin centrala ställning: Europa välkomnade 631 miljoner utländska turister under 2024, det vill säga 43 % av världens turister (4). De stora kulturella huvudstäderna, medelhavet och resor som korsar flera landsgränser är de mest attraktiva målen och i dessa områden har turismen ökat med närmare 6 % jämfört med 2023. Frankrike, Spanien, Italien och Grekland nämns bland de resmål som är mest prisade, vilket bekräftar hur hållbar det europeiska kulturarvets attraktivitet är.
Ringar på vattnet att uppmärksamma
När ett monument blir erkänt som ett världskulturarv av UNESCO genererar det betydande ekonomisk vinning, därför att då lockas besökare dit och det stimulerar lokala ekonomier. År 2025, räknades 1 248 platser till världskulturarvet, varav 972 kulturmonument utspridda i 167 olika länder. I Europa finns en stor del av dessa monument, vilket stärker världsdelens attraktivitet och internationella lockelsekraft.
”Trots detta, beklagar Maria Gravari-Barbas, prioriteras ofta inte utgifter till kulturella ändamål därför att avkastningen är otydlig, indirekt eller mer långsiktig. På europeisk nivå, privilegieras standardiserade finansiella indikatorer (förluster, omedelbar avkastning, produktivitet), vilket inte innefattar kulturbranschens mer externa, sociala, symboliska och lokala aspekter.”
Men investeringar i kulturarv särskiljer sig också därför att det skapar ringar på vattnet på ett sätt som är värt att uppmärksamma. För varje euro som investeras i kulturarv, skapas direkta, indirekta och när-kopplade resultat som bedöms motsvara mellan 28 och 31 euro, enligt ett nationell studie som utförts på över 3 400 monument.
Dessa nyckeltal återspeglar strukturella konsekvenser för lokala ekonomier, i synnerhet angående sysselsättningen. Branschen genererar cirka 500 000 sysselsättningstillfällen som inte kan flyttas från dess lokala förankring i Frankrike, och det innefattar hantverkare, arkitekter, ingenjörer, guider, konservatorer och byggbolag. Arbeten i Frankrike finansieras ofta av en kulturarvsfond som gjort det möjligt att skapa eller bibehålla närmare 16 000 anställningar per år.
På europeisk nivå motsvarar kulturarvet en betydande pool av sysselsättningstillfällen: år 2024, arbetade 7,9 miljoner människor inom kulturbranschen i Europeiska unionen, det vill säga 3,8 % av den totala sysselsättningen. Verksamheter som är kopplade till kulturarvet (museer, monument, arkiv, med mera) redovisar regelbunden tillväxt, vilket bekräftar deras roll i olika områdens ekonomiska motståndskraft (5).
Viktiga sociala externa faktorer
”Utöver turismen, tillägger Maria Gravari-Barbas, triggar kulturarv viktiga externa omständigheter: kollektiv sammanhållning och stolthet, kunskaps- och kompetensöverföring, social inkludering, förbättrad levnadsstandard och lokal förankring. Det stärker också olika områdens motståndskraft genom att bli ett verktyg för ekonomisk omställning, eftersom sociala samband konsolideras under kriser och erbjuder kulturella referensramar som främjar kollektiv anpassning.”
Kulturarv bidrar till lokala samhällens attraktivitet och ger nytt liv åt olika områden. Det illustreras väl av flera emblematiska projekt i Frankrike, som till exempel Louvre-Lens och Centre Pompidou-Metz, som på ett hållbart sätt omvandlat rådande omständigheter.
Innovation och kreativitet
Kulturarv är dessutom ingenting som är fryst i tiden, utan det föder innovation och modern kreativitet. Ambitiösa restaureringar, som till exempel den av Notre-Dame-katedralen i Paris och dess glasfönster som behövde renoveras efter branden i april 2019, visar hur dialogen mellan kulturarv och modernitet kan ge liv åt mycket meningsfulla projekt. Europeiska unionen, genom programmet Horizon Europe, uppmuntrar värdesättningen av kulturarv som en hållbar hävstång som kan stärka känslan av europeisk sammanhållning (6).
Det är i mötet mellan ekonomiska, sociala och tekniska aspekter som företagen är verksamma, bland annat VINCI Energies, som genom att värdesätta kulturarv bidrar till att skapa mer attraktiva, mer inkluderande och mer framtidsinriktade lokala samhällen.
”Företagen och ingenjörsaktörerna spelar en nyckelroll genom att erbjuda innovation, kompetens och finansiering: restaureringar med låga koldioxidutsläpp, återvinning av material, digitalisering och nya värdesättningsverktyg. Utöver tekniska aspekter bidrar företagen också till en gynnsam social dynamik genom att generera lokal sysselsättning, kompetensöverföring och projekt som är lokalt förankrade, och det innebär att kulturarvet blir en hävstång för miljöomställningen som bygger på sparsamhet och sociala förbindelser,” bekräftar Maria Gravari-Barbas.
(1) Cultural Heritage Counts for Europe: Full Report (2015), CHCFE:s projektrapport samordnad av Europa Nostra, Eureopiska kommissionen
(2) Årsrapport 2024 – Ministeriet med ansvar för turism
(3) Etude Patrimostat 2025 – Kulturministeriet
(4 ) ”Internationell turism. Nyckeltal & Trender 2024” – Världsturismorganisationen (UNWTO World Tourism Organization)
(5) Statistik för kulturbranschen, kulturarbetare – Eurostat
(6) Europeiskt kulturarv och kulturella och kreativa branscher – Horizon Europe
INTERVIEW
”Kulturarv är inte som vilken resurs som helst”
Hur kan vi bevara vårt kulturarv i en tid med miljömässiga, tekniska och samhälleliga omställningar? Patrizia Riganti, professor i turism på universitetet i Glasgow (Skottland), ger oss insyn i nödvändiga principer att följa för en ansvarstagande hantering av kulturarv som ett kulturellt kapital att föra vidare i generationer.
Vilka principer bör genomsyra alla projekt som ska bevara och värdesätta kulturarv, med tanke på de många aktuella utmaningarna?
P.R. Det första kravet är konceptuell klarhet. Kulturarv kommer till stånd när ett lokalt samhälle identifierar en tillgång som representativ för delade kulturella värderingar och vill föra vidare den kunskapen. Detta erkännande ger grund till det som skapar kulturarvets kulturella kapital, enligt David Throsbys definition (1): kulturellt betingade värden som producerar långsiktiga fördelar, både kommersiella och icke-kommersiella. Kulturarvet, precis som naturarvet, är i första hand icke-förnybara resurser, det är unika platser som skulle vara mycket svåra att ersätta, då det råder stor risk för irreversibla följder. Det berör i synnerhet det materiella kulturarvet vars tillstånd försämras med tiden.
Och det immateriella kulturarvet?
P.R. En del former av immateriellt kulturarv (kulturell praxis, kollektiva minnen) kan vara förnybara när kunskapsöverföringen sker kontinuerligt. Även när anpassningar eller innovationer är möjliga, förblir en komplett ersättning sällan acceptabel för tillgångar som är autentiska och har ett särskilt värde. Det finns tre tydliga principer: 1) lika villkor för en multigenerationell och intergenerationell tillgång till arvet som garanterar en obehindrad kunskapsöverföring; 2) en minutiös bedömning av hanteringsalternativ som inbegriper sociala fördelar, inklusive icke-användningsvärden, med verktyg som bygger på kollektiva preferenser; 3) att miljöomställningen inkluderas, därför att klimatriskerna påverkar direkt kulturarvs hållbarhet, medan dess konservering leder till en inkluderande lokal utveckling.
Förändrar teknisk innovation möjligheterna att bevara och värdesätta kulturarvet?
P.R. Ja, men fördelarna beror på hur de används. Digitala verktyg och energiinnovationer förbättrar förebyggande konservering, riskhantering och långsiktig planering. Dock kan dess effektivitet inte endast bedömas med tekniska indikatorer. De måste uppskattas i beaktande av dess förmåga att på ett hållbart sätt säkra hanteringen av kulturkapitalet och bevara fördelarna kopplade till användningen och icke-användningen som motiverar önskan att bevara kulturarvet på ett grundligt sätt.
Vilka principer bör genomsyra partnerskap mellan offentliga aktörer, sakkunniga och företag?
P.R. Partnerskap är nödvändiga i beaktande av de miljömässiga och digitala omställningarna som krävs, men dess legitimitet bygger på förmågan att producera ett mer hållbart offentligt värde, och inte kortsiktiga vinster. Samhällelig medverkan är väsentlig, i synnerhet i ett sammanhang då regelverken kan komma att försvagas.
Tre principer ligger till grund för detta: 1) ett erkännande av kulturarv som en icke-förnybar resurs som kräver tydliga begränsningar med acceptabla kompromisser; 2) en transparent bedömning som ska bygga på tydliga data ur hanteringsstrategierna och innefatta ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensioner; 3) den offentliga sektorns etiska ansvar, som sätter innovation i relation till investeringar i kulturella värderingar, autenticitet och allmänhetens förtroende.
Väl förankrade partnerskap kan på så sätt föra samman moderna vanor, miljökrav och bevarandet av kulturarv som allmänna tillgångar.
*Professor emeritus vid universitet Macquarie i Sydney, David Throsby är internationellt erkänd för sina efterforskningar och många publikationer om konstens och kulturens ekonomi.
Kulturarv i siffror
67 % av fransmännen besökte ett kulturarvmonument under 2024
100 miljoner utländska turister besökte Frankrike under 2024: 71 miljarder euro i intäkter, 8 % av BNP:n, 1,3 miljoner direkta anställningar, varav 500 000 sysselsättningstillfällen som inte går att förflytta
631 miljoner utländska turister besökte Europa under 2024, det vill säga 43 % av det totala globala antalet
1 248 tillgångar ansågs vara en del av världskulturarvet enligt UNESCO år 2025, varav 972 kulturella monument
1 € som investeras i kulturarv genererar 28 till 31 euro i ekonomiska vinningar i Frankrike
Källor: ministeriet med ansvar för små och medelstora företag, handel, hantverk, turism och köpkraft, kulturministeriet, UNWTO, Eurostat, Horizon Europe
18/06/2026
