De återkommande värmeböljorna i Europa i fjol är en påminnelse om att myndigheterna inte längre kan lösa klimatfrågan från fall till fall.

Händelser som förut ansågs vara extraordinära är idag regelbundna företeelser i världens alla städer. Och deras påverkan riskerar att bli allt mer problematisk i takt med att storstäderna växer. Mer än 50 procent av befolkningen lever idag i stadsområden och siffran kommer att öka till 70 procent, enligt The Guardian.

Det är en oroväckande ökning, framförallt när städerna inte bara måste ta itu med klimatförändringar, utan även med ekonomisk instabilitet, sociala ojämlikheter, migration och resursbrist.

För att bli chief resilient officer ställs krav på entreprenörsanda, känsla för innovation och en god förmåga att få olika aktörer att samarbeta

För att möta de nya utmaningarna börjar många städer utveckla en övergripande strategi som sammanflätar miljötänkande och motståndskraft, eller ”resiliens”, det vill säga förmågan att komma över klimatrelaterade trauman. För att genomföra strategin har en ny yrkestitel sett dagens ljus: ”chief resilient officer”. Det är en ny funktion som ingick i planerna för NGO:s ”100 Resilient Cities”, bildat 2013 av The Rockefeller Foundation.

Ambitionen är tydlig. Man ska hjälpa städerna att ta itu med växande urbanisering, globalisering och klimatförändringar, vars symptom är ”återkommande stress” kopplat till luft- och vattenföroreningar, sociala ojämlikheter och ekonomisk kris.

”Oasis”-projektet i Paris

Antalet ”chief resilient officers” i storstäder uppskattas till ett hundratal. En av dem är Sébastien Maire, som arbetar i Paris. I dagstidningen Le Monde förklarar han sin vision av ”Representationen för miljöomställning och resiliens” som han leder.

”Klimatpolitiken kan inte längre fragmenteras i vattentäta silos som bostäder, transporter, livsmedel, säkerhet, försörjning och så vidare”, säger han. ”Oasis”-projektet är ett av Sébastien Maires initiativ. ”Det handlar om att omvandla skolgårdarna till svalkande öar genom att byta ut asfalten mot innovativa och ljusare material som begränsar solstrålningen, och att skapa fontäner och trädgårdar”, säger han.

En marginell insats? Absolut inte, menar Sébastien Maire som pekar på två siffror. ”Innan slutet av århundradet kommer Paris att ha minst tjugofem dagar med värmebölja och mot 2050 kan temperaturen komma upp i 55 °C i skuggan”, säger han. En annan insats i Paris är ”resilienta gator”, som skapas med dränerande och genomsläppligt markunderlag, beläggningar som är anpassade för den urbana värmeeffekten och som ger mer plats för grönska.

Helhetssyn

På en annan kontinent och i en större stad är Mexiko ett skolboksexempel som lyfts fram av Michael Berkowitz, generaldirektör för ”100 Resilient Cities” . Sedan 1950-talet har befolkningen i staden ökat från 3 till 21 miljoner invånare, varav ungefär tre miljoner lever i informella bostäder, eller kåkstäder.

”Dessa ad hoc-bosättningar ökar de risker som orsakas av jordbävningar, svår vattenbrist och sättningar”, säger Michael Berkowitz. Ur ett resiliensperspektiv har Mexiko börjat se ett samband mellan de olika problemen och informella bostäder, ekonomisk inkludering, byggnadsregler och underjordiska vattenreserver. ”Det handlar inte bara om att överleva en möjlig katastrof utan även att anpassa sig, växa och blomstra”, säger Michael Berkowitz.

För att lyckas utarbeta och genomföra ett resiliensprojekt måste en chief resilient officer arbeta övergripande med stadens alla verksamheter, enligt organisationen. Och det inom alla områden: transport, energi, hälsovård, utbildning med mera. På listan över arbetets efterfrågade kompetenser ryms därmed entreprenörsanda samt förmågan att innovera och få olika aktörer att samarbeta, både statliga beslutsfattare men också den privata sektorn, NGO:s, föreningar och civilsamhället.

12/03/2020

Vill du veta mer:
https://www.lemonde.fr/